Tove Lo

Förlåt mig allihopa. Jag har inte uppdaterat på huuur länge som helst. ♡
 

Prolog

 

Jag sträcker armarna mot regnet medan musiken trummar i mina öron. Det är högsta volym, jag, regnet och meningslösheten, och jag vet att jag är ensam här och att ingen kommer att störa mig. Men så hör jag en röst.
    Först blir jag ganska irriterad. Vem försöker förstöra min meningslöshet, regn, musik och liksom inget kaos i mitt huvud? Det är så skönt att känna så. Att känna sig fri. Men när jag vänder mig om möts jag av mörka lockar och bruna ögon - varma ögon. Jag pausar musiken och ser på henne. I några sekunder står vi där, hon och jag, och kollar in i varandras ögon. Jag önskar att jag hade kunnat stanna tiden, just då.

 

"Du gillar regnet.” Hon ler.
   "Ja." Jag kollar blygt ner på mina fötter, generad över att hon ser mig såhär, även fast jag inte borde vara det. Hon har sett värre versioner av mig. Men regnet öser ner och mitt hår är alldeles dyngsurt, jag är osminkad och säkert jätteful. Mina jeans droppar och jag måste erkänna att jag är kall.
   Hon går närmare mig och det blir tyst. "Vad lyssnar du på?" frågar hon.
   "Förut? Tove Lo", svarar jag och ler snett.
   "Ah." Hon sätter sig ner på bänken bakom oss och jag slår mig ner bredvid. "Hon sjunger bra.”
   Jag nickar och tittar ner på mina händer.
   "Har du några andra musiktips?" frågar hon och skrattar. Skrattet låter som guld i mina öron.
   "Massor", svarar jag, och blir tillräckligt modig för att äntligen lyfta blicken och se på henne. Hon möter min blick och tittar rakt in i mina ögon.
   "Jag saknar dig”, säger hon uppriktigt.
   Samtalet tar en vändpunkt, när jag blir arg. Hon överskrider gränsen. "Gör det du", säger jag och tittar bort.
   Det uppstår en lång tystnad, då det enda man hör är regnet som forsar nerför backen och smattrandet i min nacke, i mitt hår. Hon har fällt upp sin mörka huva, och jag kan knappt se hennes chokladbruna ögon bakom den. Hon reser sig långsam och en liten bit av mitt hjärta går sönder.
   "Du vet att vi inte får", viskar jag och vet att hon hör.
   Hon kollar på mig en sista gång, och jag vet att hon ser ledsen ut. Det är just därför som jag inte möter hennes blick. Sen hör jag hennes steg försvinna, och nästa gång jag tittar upp ser jag henne ingenstans. Min flickvän är borta. Ursäkta mig, min ex flickvän. Min förra flickvän. Mitt förflutna.

”Jag är hemskt ledsen. Verkligen.”
    Läkaren kramar min hand, reser sig upp och går iväg. Jag hör smattrandet från hennes klackskor avlägsna medan jag sitter kvar i soffan och tårarna kommer. Jag vet inte ens när de började komma, om det var när läkaren började berätta, eller om de kom för precis en sekund sen, men jag gör ingenting för att stoppa dem. Jag sitter där, alldeles tyst, och gråter, och jag kan inte sluta. Pappa hjälper mig upp och kramar mig. Jag står som förlamad kvar, jag kan inte röra mig. Jag hör inte vad pappa säger. Jag hör bara mina egna tankar som dominerar mitt huvud och gör mig så liten att jag till slut bara är ett sandkorn, och ännu mindre, en liten, liten atom.
   Pappa för mig framåt, medan någonting inuti mig skriker av sorg. Jag har gått i tusen bitar, det är ingen dröm; det hände precis. Så jag skriker, som jag gör inuti, bara med andra ord, bara med något som jag begriper.
    ”Nej!” skriker jag. ”Det här händer inte! Det här händer inte, säg att det inte händer...” Nu hulkar jag och snyftar och skriker, och pappa försöker tysta mig medan han leder mig mot bilen, och jag ser att han börjar gråta, tysta tårar nerför hans kinder. Han leder mig in i bilen och jag begraver mitt ansikte i mina händer, och jag hulkar hela vägen hem bredvid pappa som kör. När jag kommer hem ligger jag på sängen och stirrar upp i taket i flera timmar. Jag kan inte gråta mer. Det tog slut. Men det är värre. Jag hör de skrikande rösterna ännu högre, ännu tydligare. Nu kan jag inte ta fel längre. Du skulle inte ha lämnat henne. Du skulle ha stannat kvar. Du skulle ha trott på vad du vill tro på. Allting är ditt fel.
    Jag vet att allting är mitt fel, vill jag skrika. Jag vet.

 

Kapitel ett

 

”Klassen är slut, allihopa. Gå hem, gör någonting vettigt, som att äta någonting gott och plugga till provet på måndag! Men för all del, glöm inte att göra någonting som ni älskar också.” Monicas ansikte ler mot oss medan hon pratar högt och tydligt. Hon är verkligen en bra lärare, men väldigt ... ovanlig också. Idag har hon en knallröd tröja det står ”nej till rasism” på. Monica är emot all olika sorter av diskriminering, hon brukar ofta se till att klassen gör olika aktiviteter tillsammans och på klassråden lyssnar hon alltid på vad vi har att säga. Dessutom är hon bisexuell och helt öppen med det.
   Klassrummet fylls av ljuden från människor som pratar, datorer som smälls ihop och stolar som ställs upp. Sedan tågar alla ut ur klassrummet medan glada rop som ”trevlig helg!” och ”det är fredag!” fyller de tomma korridorerna. Klass 9c slutar halv fem idag, och det är de ganska ensamma om. Monica står och samlar ihop alla pappren och samtidigt som jag försvinner ur klassrummet ser jag hur Hanna går fram till henne och de utbyter lågmälda ord.
   Jag går ut till skåpen, öppnar mitt eget och drar på mig jacka och skor. De flesta stannar inte en sekund till, några är lite långsammare och säger hejdå till mig. När Hanna kommer ut från klassrummet igen går hon fram till mig direkt, pussar mig på munnen och tjuter. ”Det är fredag!”
  Jag skrattar mot henne medan hon skyndar sig med att dra på sig skor och jacka. Jackan pryds av militärmönster och skorna har många centimeters klack.
  Hon tittar mig rakt i ögonen. ”Vi går hem till mig och dansar!”
  ”Ja!” skrattar jag och hoppar och springer runt i hallen av ren glädje. Men samtidigt som jag är glad, undrar jag vad Hanna pratade om med Monica. Men om hon hade velat berätta skulle hon sagt något vid det här laget. Jag måste hitta ett bra tillfälle att fråga.

 

”Kan inte du sova över?”
    ”Jag skulle vilja... men jag vet inte om jag får. Jag har inte varit hemma på länge”, säger jag. Hanna och jag ligger skavfötters i soffan, vi har poppat popcorn och suttit och tittat på Svenska Hollywood-fruarna och Hannas familj vill beställa pizza, men jag erkänner faktiskt att jag hellre är hemma med min egen familj idag. Jag är hemskt trött. Det är snart prao och jag har haft jättemycket att göra, jag ligger efter i många ämnen på grund av att jag har haft influensa, efter SM, som tur var. ”Dessutom måste jag plugga.”
   ”Tråkmåns”, säger Hanna och himlar med ögonen. Hon pluggar aldrig. Jag tror att hon är kär i hennes mobil, hon kan liksom inte slita sig från den. Dessutom är hon alltid extremt entusiastisk över det mesta, hon kan liksom inte sitta still. Det går inte, inte ens en sekund. Nu tar hon upp sin iPhone. Den senaste, såklart. Jag har inte velat erkänna det, men min bästa vän är faktiskt lite bortskämd. Hennes föräldrar, dock, är väldigt fancy pancy så det kanske inte är så konstigt.
   ”Bara för att du inte bryr dig”, kontrar jag.
   Hanna räcker ut tungan åt mig och ser sedan ner på hennes mobil. Fingrarna flyger över skärmen.
   ”Vad gör du?” frågar jag med en underton som säger att Hanna det är dags att lägga ner mobilen nu.
  
”Skriver till Klara”, säger hon och visar sedan en bild på Klara och en hund. Det är en labrador, en valp. Hunden är faktiskt jättesöt. ”Kommer du ihåg att hon skulle köpa hund? Visst är den söt?”
    Hanna och Klara är bästa vänner. Precis som jag och Hanna. Det är väldigt problematiskt, för jag gillar inte Klara, och Klara gillar inte mig. Fast hon är falsk, det är inte jag. Jag förstår verkligen inte vad Hanna ser i henne, men det går inte att prata om det. Hon och Klara är privat område. Seriösa saker, går inte att skämta om.
   ”Mm”, säger jag och ler halvhjärtat. Jag reser mig upp och säger; ”jag måste gå nu.”
   ”Nej!” utbrister Hanna samtidigt som hon ser ner på sin mobiltelefon. Hon tar tag i min hand och försöker dra mig tillbaka. Men Hanna och mobilen är inte särskilt lockande. ”Måste du gå? Kan du inte stanna lite längre?”
   ”Klockan är typ halv sju, jag tror inte brorsan orkar vänta länge till på maten. Men följ mig till dörren”, ber jag. ”Och lämna mobilen.”
    Hanna skriver klart, skärmen släcks och hon lägger ifrån sig mobilen. Hjärnan säger yes inuti. Hon brukar nästan aldrig lyssna på vad jag säger om hennes mobilvanor. Hon är extremt svårövertalad, lik min bror.
   Jag sätter på mig jacka och skor. Vi pratar, hon skämtar om något och jag skrattar. Vi säger ”ses”, hon pussar mig på kinden som vanligt. Jag låser upp deras ytterdörr och beger mig hemåt. Det är mörkt och det regnar, men gatljusen lyser upp vägen hem. Det passerar en bil då och då som kör in i vattnet så att det sprutar och låter om det, jag aktar mig för att bli blöt då jag inte orkar duscha när jag kommer hem. Jag tvättade håret i morse. I allt det här tänker jag att det är fredag och nu ska jag hem och äta med min familj. Det känns så vanligt, men bra.

 

Efter middagen med mina föräldrar och min lillebror Victor går jag in på mitt rum för att ringa Max. Mitt rum är ganska litet. Sängen står i centrum och sen har jag ett klassiskt vitt skrivbord. Rummet är just nu jättestökigt. Det är som om jag slängt ut alla kläder ur min garderob och lagt dem på golvet i stället. Det passar bättre där. Känns bättre.
   Jag slänger mig på sängen och virar ihop mig i en filt, sedan låter jag signalerna gå fram. Max är min storebror, fast han är 22 och har flyttat hemifrån.
   ”Det är kungen som ringer”, är det första han säger när han svarar.
   Det är ett internt skämt vi har. När jag var liten såg jag ut som en kille och eftersom jag var så uppkäftig och verkligen var den som gillade att bestämma brukade min bror på skämt kalla mig ”kungen”. För några år sen skulle jag blivit rasande arg om jag fick höra det smeknamnet, men idag tycker jag mest att det är kul.
   Jag skrattar, och han skrattar åt mitt skratt. Det var länge sen jag hörde från honom och jag känner ett sting av saknad i hjärtat. Men jag saknade honom mer förut, idag känns det mycket bättre. ”Säger du det”, säger jag.
  ”Jag säger det”, säger han och det blir tyst ett tag. Han frågar; ”hur är det i skolan?”
  ”Bra. Vi jobbar med andra världskriget på SO:n och det är intressant.”
  ”Du låter som dig”, säger han. ”Plugghästen. Tycker saker är intressant.
  Jag frågar honom om hur det är på universitet och hur det går med deltidsjobbet. Han ger mig en lång redogörelse om den senaste, sjuka festen han varit på i stället eftersom han inte ens vill tänka på allt plugg han måste göra just nu. Sedan blir det tyst.
   ”Du vet att Carolines födelsedag är om tre dagar”, säger han.
   Jag säger ingenting. Telefonlinjen ligger dödstyst.
   ”Frida, du måste åtminstone komma igång med att prata om henne snart, okej? Jag orkar inte med det här längre. Vi går runt och pratar om henne som om hon inte finns.”
   ”Hon finns ju inte”, säger jag med en stor klump i magen. ”Det är ju det som är grejen, Max.”
   Det uppstår en lång tystnad då ingen säger någonting över huvud taget. Jag står inte ut med det, men jag vill inte bryta tystnaden, för jag har inget mer att säga. Det är Max tur. Så han säger: ”okej, förlåt, vi går runt och pratar om henne som om hon inte funnits, då, svenskaläraren.”
   Jag ignorerar hans skämt. Max har aldrig riktigt fattat när det är läge för att skämta och inte. ”Jag ska försöka”, säger jag och biter mig i läppen och syftar på hans förslag. Försöka vara mer öppen med... Caroline.
   ”Lovar du?”
   Jag tittar ner på mitt knä och blir tyst. Jag räknar till tio och säger: ”okej.”
   ”Bra. Jag saknar dig.”
   ”Och jag dig”, säger jag. ”Vi ses... snart.”
   Max lägger på. Jag lägger mig ner på sängen och börjar gråta.

 

//: kommentera om du tyckte om det och vill att jag skriver nästa kapitel :) ://




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Stockholmsgata
RSS 2.0