Hans mjuka läppar nuddar min panna, min mun, min hals. Han är mitt allt. Jag kan inte minnas någon tid då jag har varit såhär kär. Han ser på mig, ger mig ännu en kyss. Jag gör mig redo för att knäppa upp hans skjorta, men han gör motstånd och tittar på mig med en snett leende. ”Jag kommer tillbaka, babe. Jag måste göra en sak ... ”
    Jag rynkar pannan. ”Vadå? Vad måste du göra?”
   ”Jag ... äh. Jag kan inte berätta”, svarar han försiktigt.
   ”Inga hemligheter!” utbrister jag sårat. Jag drar på mig min tröja igen. ”Varför vill du inte berätta?”
   Han mumlar någonting om hemligheter och hemligheter, sedan tar han sin mörka kappa och går bort till hallen. Jag rättar till min tröja och försvinner efter honom. ”Hallå? Ska du ignorera mig eller?”
   ”Ja! Det ska jag!” säger han lite för irriterat. Han har handen på dörren, tvekande. Sårad ser jag på honom.
   ”Jag... vart ska du?”
   ”Jag kan inte berätta det, Emilia. Tyvärr.” Han öppnar dörren och stänger den med ett klick. Jag hör hur hans snabba steg i trappan avlägsnar sig, hur dörren där nere vid porten smäller igen efter honom. Det blir tyst. Alldeles tyst. Jag tittar på klockan. Halv ett. Vart skulle han gå, såhär sent? Utan att tänka har jag redan satt fötterna i skorna och mina händer i den svarta jackan, och utan att tänka har jag redan låst lägenheten och stormat ner på trapporna på jakt efter hans hemligheter.
     Jag gissar att han har gått ganska fort. Men vart skulle han egentligen? Jag har ingen aning. Men sen ser jag en skugga försvinna förbi gatljuset, och jag ser att skuggan har mörkt hår, och en mörk kappa, och det ser ut som honom. Så med snabba försiktiga steg försvinner jag efter denne någon i den mörka natten.
Jag gömmer mig i mörkret och vill verkligen inte bli sedd.
    Det känns som att det har gått en evighet tills han äntligen står stilla. Det ser ut som att han väntar på något. Jag spetsar öronen. Sedan ser jag ännu en skugga försvinna ut bakom hörnet. Det ser ut som en kvinna. Hon går med oerhört eleganta, snabba men ändå tysta steg, att jag nästan tappar hakan av förundelse. Men hon stannar framför min pojkvän, och förundelsen utbyts mot en svag avundsjuka och oro. Min pojkvän, min Lowe, han kan väl inte ha varit otrogen mot mig?
    ”Du är sen”, säger hon frustrerat.
    ”Sätt igång då”, mumlar han.
    ”Inte här!” fräser hon.
    ”Varför inte?”
     Gud vilken, jobbig, omogen, fräsande, snygg kvinna. Jag vill bara slita mitt hår, springa fram till henne och ge henne en riktig knytnäve. Men samditigt som jag är arg råkar jag också kliva på en kvist, och ur tystnaden kommer ett knäckande högt läte. Det blir några sekunder av tystnad, och Lowe ger ifrån sig ett stönande.
    ”Det verkar som att du har en spion”, säger kvinnan flinande. ”Kom hit, vännen.”
     Jag ger ifrån mig en suck och går långsamt fram och visar mig i ljuset.
     Lowe stönar. ”Kom igen. Behövde du?” Han drar mig till sig i en beskyddande pose.
      ”Jaså? Har du tagit med en liten present till mig?” Hon ler och virar en av hennes ljusa lockar runt sitt smala pekfinger.
       ”Du får inte ta henne. Mig får du ta, men inte henne”, säger han, mycket darrande.
      Hennes blick blir ilsken. ”Jaså, inte? Det var ingen present ändå?”
      ”Nej”, morrar han.
      Det går så fort, jag hinner inte ens reagera. Kvinnan tar ett fast tag om min hals och rycker mig ifrån Lowe och hon håller mig i sitt stenhårda polisgrepp. ”Då tänker jag göra det till en present.”
       Jag fattar inte vad som händer, allting går alldeles för fort för min smak. ”Nej, snälla”, gnyr jag, men hon tänker inte lyssna, och innan jag hinner ens tänka på något annat har hennes vassa huggtänder redan satts i min hals. Då förstår jag, att de hemska vidunder som Lowe har snackat om hela veckan verkligen levde, och då förstår jag att hon är en vampyr. Men smärtan är outhärdlig, och det går knappt att tänka på något annat.
    Jag hör Lowe skrika att hon ska sluta, och jag börjar känna mig ganska vimmelkantig. Hon kommer tömma min kropp på blod.
     ”Snälla”, ber Lowe, och det är det sista jag hör innan allting svartnar framför mina tankar och jag tar mitt sista levande andetag.

eh. jag vet inte, hehehe. den blev lite konstig. men det kommer kanske en fortsättning